| 6 Kapitlet |
1 |
Då tog Job till orda och sade:
|
2 |
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
|
3 |
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
|
4 |
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
|
5 |
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
|
6 |
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
|
7 |
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
|
8 |
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
|
9 |
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
|
10 |
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
|
11 |
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
|
12 |
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
|
13 |
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
|
14 |
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
|
15 |
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
|
16 |
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
|
17 |
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
|
18 |
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
|
19 |
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
|
20 |
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
|
21 |
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
|
22 |
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
|
23 |
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
|
24 |
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
|
25 |
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
|
26 |
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
|
27 |
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
|
28 |
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
|
29 |
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
|
30 |
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
|