| 21 Kapitlet |
1 |
Därefter tog Job till orda och sade:
|
2 |
Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
|
3 |
Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
|
4 |
Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
|
5 |
Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
|
6 |
Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
|
7 |
Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
|
8 |
De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
|
9 |
Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
|
10 |
När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
|
11 |
Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
|
12 |
De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
|
13 |
De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.
|
14 |
Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
|
15 |
Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
|
16 |
Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
|
17 |
Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
|
18 |
De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
|
19 |
»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
|
20 |
Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
|
21 |
Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
|
22 |
»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
|
23 |
Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
|
24 |
hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
|
25 |
Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
|
26 |
Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
|
27 |
Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
|
28 |
I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
|
29 |
Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
|
30 |
att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
|
31 |
Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
|
32 |
Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
|
33 |
Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
|
34 |
Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
|