| 32 Kapitlet |
1 |
De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
|
2 |
Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
|
3 |
och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
|
4 |
Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
|
5 |
Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
|
6 |
Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
|
7 |
Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
|
8 |
Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
|
9 |
Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
|
10 |
Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
|
11 |
Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
|
12 |
Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
|
13 |
Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
|
14 |
Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
|
15 |
Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
|
16 |
Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
|
17 |
Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
|
18 |
Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
|
19 |
Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
|
20 |
Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
|
21 |
Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
|
22 |
Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
|