| 5 Kapitlet |
1 |
Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
|
2 |
Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
|
3 |
Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
|
4 |
Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
|
5 |
Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
|
6 |
Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
|
7 |
Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
|
8 |
Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
|
9 |
Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
|
10 |
Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
|
11 |
Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
|
12 |
Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
|
13 |
Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
|
14 |
De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
|
15 |
Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
|
16 |
Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
|
17 |
Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
|
18 |
för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
|
19 |
Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
|
20 |
Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
|
21 |
Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
|
22 |
Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
|